Judar gjorde motstånd mot nazisterna på olika sätt: fysiskt, andligt och moraliskt.
I många getton och läger förekom väpnat motstånd. Det mest kända exemplet på detta ägde rum i april–maj 1943 när de få kvarvarande judarna från Warszawagettot höll tyska trupper i schack i nästan en månad. Andra judar gick med i partisangrupper och andra motståndsgrupper i hela det ockuperade Europa för att strida mot tyskarna.
Det fanns också andligt motstånd. Judar i getton och läger vägrade att låta nazisterna avhumanisera dem, det vill säga att beröva dem egenskaper och sätt att vara som fick dem att känna sig civiliserade. När de tyska myndigheterna förbjöd judar i gettona att utbilda sina barn höll de därför hemliga lektioner. Judar anordnade också hemliga böner för att fira sabbat, jom kippur, rosh hashana och andra judiska helgdagar.
Slutligen stöttade judar i gettot och lägren varandra moraliskt och känslomässigt, även i gaskamrarna. Det finns många berättelser om hur judar sjöng nationella och religiösa sånger medan de leddes till sin död, och om föräldrar som tröstade barn i utkanten av arkebuseringsgroparna.
