Politiken och åtgärderna riktade mot judarna kan delas in i tre perioder eller faser: förföljelse och påtvingad utvandring av tyska och österrikiska judar mellan 1933 och 1939; en period av gettoisering och förtryck i territorierna i öst som ockuperades av Tyskland mellan 1939 och 1941; och en fas av systematisk utrotning från sommaren 1941 till krigets slut. Forskare har inte varit överens om motivationen och avsikterna bakom politiken.
Ursprungligen, på 1940- och 1950-talet, hävdade forskare från en [intentionalistisk] synvinkel att Förintelsen av judarna hade sitt ursprung i Hitlers personliga hat mot judar. De hävdade att konsekvensen i hans uttalanden om judar, ända från början av hans politiska verksamhet 1919 till hans slutliga ”testamente” 1945, tydde på att han kom till makten med ett mycket tydligt mål att åtminstone eliminera judar från Tyskland.
Men med tiden pekade andra forskare på behovet av strukturalistiska eller [funktionalistiska] tolkningar som tog hänsyn till initiativen i det tyska samhället för att driva ut judarna ur det tyska vardagslivet genom alltmer förtryckande lagstiftning och [kumulativ radikalisering]. Dessa forskare pekade också på planerna att uppmuntra eller tvinga fram judisk utvandring från Tyskland i slutet av 1930-talet och (i förlängningen) på att resten av världen nekade de tusentals som försökte fly en säker tillflyktsort. Internationella försök att utforma en lösning på flyktingkrisen var i bästa fall halvhjärtade och sorgligt otillräckliga.
Med krigsutbrottet försämrades de tyska judarnas situation medan de i de nyligen erövrade territorierna i det ockuperade Polen ofta koncentrerades till getton. Men efter invasionen av Sovjetunionen i juni 1941 kom aktiviteterna i Einsatzgruppen, utbyggnaden av befintliga läger som Auschwitz , byggandet av förintelseläger och deporteringen av judar från Tyskland till förintelsecentrum. Även om det inte finns något dokument där Hitler uttryckligen beordrade ”den slutliga lösningen på den judiska frågan”, vilket gör ett exakt datum omöjligt att fastställda, är forskare eniga att under sommaren 1941 skedde en övergång till ett mer systematiskt dödande.
[intentionalism: tron att nazisterna agerade på grundval av en långsiktig plan eller konspiration baserad på identifiering, koncentrering och slutligen dödande av judar, utformad innan de kom till makten 1933.]
[funktionalism: argumentet att många av besluten att döda utvecklades som svar på lokala utmaningar och brist på bostäder eller mat, och togs av tjänstemän och SS-officerare på lägre nivåer snarare än att komma från den högsta ledningen.]
[kumulativ radikalisering: en term som den tyske historikern Hans Mommsen har myntat för att beskriva hur tyska företag, yrkesorganisationer och till och med orter gick längre än nazistregimens direktiv med att utesluta judar från det tyska samhället.]
