Rita Levi-Montalcini föddes 1909 och tillhörde en sefardisk judisk familj i Turin i Italien. Hon sparkades ut från universitetet i Turin efter att Mussolini, Italiens fascistiska ledare, stiftade antijudiska lagar 1938.
Dessa raslagar hindrade Montalcini från att fortsätta med högre studier i Italien. År 1939, på inbjudan av Institutet för neurologisk forskning i Bryssel reste hon till Belgien för att delta i ett forskningsprojekt där. Hennes tid där blev kort, hon återvände till Italien samma år då hon fruktade en tysk erövring av landet.
Hennes familj stod inför två val: utvandra till USA eller stanna i Italien och leva med Mussolinis raslagar. De valde det senare, de blev kvar i Italien men lämnade Turin. När hon anlände till Florens inrättade Rita ett laboratorium i sitt sovrum för att fortsätta med sin forskning.
”Jag borde tacka Mussolini för att han förklarade mig tillhöra en underlägsen ras. Detta ledde mig till glädjen att arbeta, tyvärr inte längre på universitetsinstituten, utan i ett sovrum.”
Efter den tyska invasionen av Italien i september 1943 hopsamlades de flesta judar i landets norra delar och skickades till Auschwitz. Forskare anser att mellan september 1943 och slutet av kriget i mars 1945 deporterades mer än 10 000 judar från Italien till koncentrationsläger. De flesta – ungefär 7 700 – mördades, mestadels i Auschwitz.
Ritas familj tvingades gå under jorden i Florens, där de fick hjälp av icke-judiska familjer tills Italien befriades i augusti 1944.
1986 mottog Rita Levi-Montalcini Nobelpriset i fysiologi eller medicin för upptäckten av nervernas tillväxtfaktor. På äldre dagar inrättade hon ett stipendieprogram för unga kvinnliga afrikanska forskare. Hon dog 2012, 103 år gammal.
Källa: Judiska världskongressen
