Den polska advokaten Raphäel Lemkin införde begreppet folkmord, delvis som svar på Förintelsen, men också som svar på tidigare fall där han ansåg hela nationer och etniska och religiösa grupper hade försökts förintas. Och sedan Förintelsen har flera folkmord ägt rum. Men advokater, historiker och samhällsvetare håller inte alltid med om huruvida termen passar för olika situationer och kan hänvisa till andra termer eller definitioner, till exempel ”brott mot mänskligheten”.
I december 1948 antog FN:s generalförsamling konventionen om förebyggande och bestraffning av brottet folkmord, där folkmord blev ett brott i folkrätten. Konventionen fastställde fem aktiviteter som var för sig eller tillsammans kan utgöra folkmord:
- Att döda medlemmar av gruppen.
- Att tillfoga medlemmar av gruppen svår kroppslig eller själslig skada.
- Att uppsåtligen påtvinga gruppen levnadsvillkor, som är avsedda att
medföra dess fysiska undergång.
- Att genomföra åtgärder, som är avsedda att förhindra födelser inom gruppen.
- Att med våld överföra barn från gruppen till annan grupp.
Tre händelser har fastställts som folkmord sedan Förintelsen av behöriga internationella folkrättsliga organ:
Internationella Rwandatribunalen fastställde att dödandet av tutsier och politiskt moderata hutuer i Rwanda 1994 var ett folkmord. Under cirka 100 dagar mellan april och juli 1994 dödades mellan 500 000 och 1 000 000 rwandier, den överväldigande majoriteten av dem tutsier, av medlemmar i Hutu-milisen Interahamwe, av presidentgardet och av vanliga medborgare som trodde på propagandasändningar via radio som uppmanade dem till mord. Folkmördarna dödade huvudsakligen sina offer med macheter och klubbor, ofta i deras hem eller i kyrkor dit de flytt för att söka fristad. Trots att det stod klart för många inom och utom Rwanda att våld var nära förestående pågick sedan folkmordet obehindrat i tre månader utan medan det internationella samfundet diskuterade om våldet utgjorde ett folkmord.
Dessutom har massmordet av bosniska muslimer genomfört av bosniska serber vid Srebrenica i Bosnien 1995 ansetts ha varit ett folkmord av både Internationella krigsförbrytartribunalen för det forna Jugoslavien och Internationella domstolen i Haag.
I november 2018 fastställde den FN-stödda Internationella domstolen i Kambodja (Extraordinary Chambers in the Courts of Cambodia, ECCC) att Röda khmererna, den radikala kommunistregimen som styrde Kambodja mellan 1975 och 1979, hade begått folkmord mot det muslimska chamfolket i landet.
Detta betyder inte att andra storskaliga förbrytelser inte kan räknas som folkmord ur ett akademiskt perspektiv. Dessutom kan brott som kanske inte uppfyller den juridiska definitionen av folkmord och som lämpligare beskrivs som ”brott mot mänskligheten” eller ”krigsförbrytelser” vara lika förödande som folkmord. Debatter om definitioner eller om specifika brott ska räknas som folkmord är viktiga och nödvändiga, men det är mycket olämpligt att försöka rangordna de olika offrens lidanden.
Slutligen, även om antagandet av folkmordskonventionen var en enormt viktig utveckling i folkrättens historia, har detta inte varit det enda lärdomen av Förintelsen. Medvetenheten om ihållande trauma som dokumenterats av överlevande från Förintelsen har fördjupat vår medvetenhet om att effekterna av våld kan dröja kvar. Detta har hjälpt överlevande och andra att utveckla strategier för att återuppbygga sina liv efter att de utsatts för stort lidande.
