Bermudakonferensen i april 1943 var ett möte mellan regeringarna i USA och Storbritannien, avsett som ett svar på ökande tryck på Roosevelt-administrationen att vidta åtgärder mot den växande förföljelsen och mördandet av europeiska judar. Hösten 1942 förmedlade Gerhardt Riegner från den judiska världskongressen nyheterna om en tysk plan att mörda Europas judar till rabbinen Stephen Wise, en inflytelserik judisk ledare i USA. USA:s utrikesdepartement bekräftade motvilligt rapporten, Wise anordnade ett massmöte i Madison Square Gardens i New York och lobbade personligen Roosevelt.
Konferensen i sig var dock mer en PR-åtgärd än en seriös diskussion om möjligheterna till att rädda judar. Bermuda valdes som en avlägsen plats som förhindrade omfattande täckning från pressen. Precis som vid Evian-konferensen 1938 enades man på förhand om agendan och uteslöt ”radikala” åtgärder som att öka invandringskvoterna till USA eller till Palestinamandatet. Delegationerna vägrade till och med att diskutera att skicka hjälppaket till fångar i lägren. Istället diskuterade deltagarna om man skulle återuppliva den mellanstatliga flyktingkommittén, ett organ som skapades vid Evian för att förhandla med Nazityskland – men under krigets tredje år fanns det ingen part att förhandla med. Konferensen uppnådde ingenting.
