Rabbi Leo Baeck (1873–1956) var en tysk reformert rabbin som var ordförande för Reichsvertretung der Juden i Deutschland (Centralorganisationen för judar i Tyskland) från dess grundande i september 1933 till dess upplösning 1942. 1942 fängslades Baeck i Theresienstadt (Terezín) där hans föreläsningar om historia och filosofi, då han bara talade ur minnet, gav åhörarna tröst och lugn trots de fruktansvärda omständigheterna. Efter befrielsen från Theresienstadt emigrerade han till Storbritannien där han avled 1956.
Baeck var en ledande reformert rabbin och ledare för de tyska reformjudarnas organisation och ordförande för Allgemeiner Deutscher Rabbinerverband (Allmänna förbundet av tyska rabbiner), en organisation med både liberala och ortodoxa rabbiner. Dessa ämbeten, tillsammans med hans rykte som en lärd man med gott omdöme och integritet, gjorde honom till det självklara valet att leda den nya Reichsvertretung från september 1933.
1942 åkte han tillsammans med andra tyska judar till gettolägret i Theresienstadt (Terezín) där han blev lärare, rabbin och tröstare, ”en man med integritet som vandrade mitt i den fullständiga ondskans högborg”. Efter befrielsen avstyrde Baeck mord på lägervakter och ordnade så att sjuka fångar fick goda levnadsförhållanden och kunde återfå hälsan innan han gick med på att föras till England. Han dog i London 1956.
Varför Baeck valde att stanna kvar i Tyskland och foga sig i att deporteras kan man inte säkert veta, men hans skrifter och anekdoter ger oss vissa svar. Under åren 1933–1942 arresterades Baeck vid minst fem tillfällen. Det första tillfället var 1935, då han skrev en bön för Kol Nidre-gudstjänster (som inleder firandet av Jom kippur), där han gav sina tankar om de tyska judarnas situation och hur man skulle förhålla sig till det utsatta läget, ett svar som Baeck höll sig till under hela nazisttiden:
Vår historia är historien om den mänskliga själens storhet och människolivets värdighet. Under denna sorgens och smärtans dag, omgivna av skändligheter och skamliga dåd, kommer vi att vända våra blickar mot forna tider. Från generation till generation frälste Gud våra fäder, och han kommer i sinom tid att frälsa oss. Vi böjer våra huvuden inför Gud och står raka i ryggen framför människan. Vi vet vart vi ska och vi ser vägen till vårt mål.
