Szmul Zygielbojm (1895–1943) var en polsk judisk socialistisk politiker och medlem av den polska exilregeringen som begick självmord i maj 1943 i London, i protest mot de allierades passivitet inför den tyska Förintelsen av europeisk judendom och nederlaget för Warszawagettoupproret.
Zygielbojm föddes i en fattig arbetarklassfamilj i Lublinprovinsen i östra Polen som ett av tio barn. Familjen flyttade till staden Chełm i början av första världskriget och 1917 var Zygielbojm Chełms representant vid den första kongressen för Allmänna judiska Arbetarförbundet – mer känt som Der Bund. 1920 ombads han att flytta till Warszawa för att vidareutveckla sitt politiska arbete. 1924 blev han medlem i Der Bunds centralkommitté, en befattning som han hade fram till sin död. År 1936 skickades han till Lodz för att arbeta för Der Bund och 1938 valdes han till kommunalråd där.
I början av kriget deltog Zygielbojm i försvaret av Warszawa. När tyskarna krävde gisslan från staden anmälde sig Zygielbojm frivillig. Han blev medlem i Judenrat när han släpptes, men andra medlemmar i Der Bund ordnade så att han fick lämna landet och fruktade konsekvenserna av hans högljudda motstånd mot gettoiseringspolitiken. Han kom först till Belgien men tvingades av invasionerna 1940 att fly först till Frankrike och sedan USA. 1942 kom han till London.
Från mars 1942 var han och sionisten Ignacy Schwarzbart de två judiska medlemmarna av den polska exilregeringen i London. Senare samma år publicerade Zygielbojm en broschyr, Stoppa dem nu: Det tyska massmordet på judar i Polen, men det fick inte mycket uppmärksamhet. I december, efter att ha träffat Jan Karski, den polska underjordiska kuriren för de dokument som hölls av den hemliga arkivistgruppen Oneg Shabbat inom Warszawagettot, gjorde Zygielbojm ett framträdande på public service-radion, BBC, och krävde att man skulle göra något för att få stopp på ”det största brottet i mänsklighetens historia”.
Fyra månader senare, den 19 april 1943, inleddes Bermudakonferensen samtidigt som Warszawas gettouppror. I början av maj fick Zygielbojm, som redan var frustrerad över de allierades passivitet, veta att hans fru och äldste son avlidit i Warszawagetto. Den 11 maj skrev han ett brev till Polens president Rackiewicz och premiärminister Wladyslaw Sikorski, där han kritiserade de allierades och den polska regeringens passivitet. Han begick sedan självmord. Hans kropp kremerades på hans begäran som en symbolisk protest. Zygielbojms överlevande son Joseph hämtade hans askor från Golders Green-krematoriet i London 1959. Efter att det lokala judiska samfundet vägrade att tillåta begravning av askorna, fördes de till USA och begravdes i delstaten New York 1961.
Zygielbojm koms ihåg i ett monument i Warszawa och på minnesplattor i London och Chełm. Monumentet i Warszawa citerar hans sista brev: ”Jag kan inte vara tyst och jag kan inte fortsätta leva när Polens alla andra judar, vars representant jag är, mördas”.
