Som en totalitär regim försökte Nazityskland att utsprida sin ideologi – och därmed antisemitism – i alla aspekter av det tyska samhället. Under Joseph Goebbels ledning styrde Ministeriet för allmänhetens upplysning och propaganda det tyska kulturlivet, medan yrkesorganisationer, ungdomsrörelser och kontroll av arbetskraften såg till att det fanns få sammanhang där man helt kunde undvika ideologi. Det är också viktigt att komma ihåg att propaganda utgick från väletablerade bilder, teman och troper som hade använts för att sprida judehat under många århundraden.
Pressen, styrd av Goebbels ministerium, spridde antisemitisk propaganda skräddarsydd för just deras läsare. Hängivna nazister kunde prenumerera på det avskyvärda, nästintill pornografiska materialet i Julius Streichers Der Stürmer, medan andra tidningar följde detaljerade riktlinjer för rapportering eller annars riskerade att hamna i koncentrationsläger. Radio, tidningar, teater och musik styrdes på samma sätt.
Film – högteknologiskt och modernt på 1930-talet – var ett viktigt sätt att sprida propaganda. För att stödja intensifieringen av eugenisk och rasistisk politik skapades ”dokumentärfilmer” för att stärka ideologin: till exempel utmålade filmer fysiskt och psykiskt funktionshindrade som att deras liv ”bara var en börda” för dem. En film från 1940, Der ewige Jude (Den eviga juden) använde bilder av de svältande och förtryckta invånarna i getton i Warszawa och Lodz för att skildra ”typiska” scener i det judiska livet, och även en obehaglig skildring av rituell slakt av djur. Till och med regimens motståndare rapporterade om filmens kraftfulla inverkan. Goebbels ville också använda långfilmer som propagandamaterial. Filmer som Jud Süß eller Rothschilds (båda 1940) förstärkte antisemitisk ideologi genom sina romantiska eller ”spännande” berättelser. De var avsedda att distrahera från krigstidens prövningar.
Ungdomar var en prioritet för nazistisk propaganda. Ett av de mest skadliga sätten på vilka antisemitiska idéer spreds var genom skolundervisningen. I överensstämmelse med den mycket höga graden av nazifiering av läraryrket inkluderades ”rasvetenskap” i schemat och barn lärde sig ”egenskaper” hos judar och andra grupper som inte passade in i nazisternas idealsamhälle. Uppgifter och innehåll i andra ämnen fick också en ideologisk prägel, med exempelvis matematikprov som frågade hur mycket mat som konsumerades av ”värdelösa konsumenter”. Även om den ständiga propagandan i skolan följt av kvällslektioner för ungdomsförbund ledde till ett visst mått av cynism och ifrågasättande så blev många unga människor utsatta för propaganda av ett eller annat slag från morgon till kväll.
Projekt där man försökte tjäna pengar på propagandauppdraget kunde leda till varierande kvalitet. Till exempel användes Streichers bok Der Giftpilz (Giftsvampen) i stor utsträckning i skolorna efter att den publicerades 1938. Samma år släppte dock Dresdens företag Günther och Co ett brädspel riktat till barn, Juden Raus! (Ut med judarna!), där spelare var tvungna att samla ihop ”judar” och ”deportera” dem till Palestinamandatet. Även om det glada marknadsföringsspråket på lådan vittnar om antisemitismens sociala acceptans, fick spelet kritik från SS för att det bagatelliserade nazistiska mål och gav utländska kritiker en potentiell måltavla.
