Irena Sendler (1910–2008) var en polsk socialarbetare som hjälpte judar i Warszawa under hela den tyska ockupationstiden. Hon blev en ledande aktivist i Zegota efter att organisationen grundades hösten 1942. Från 1943, som chef för barnavdelningen, använde hon sina kontakter hos barnhem och andra institutioner för att hitta gömställen åt barn. Det exakta antalet barn hon räddade genom sitt arbete är okänt, men uppskattningar har sträckt sig så högt som 2 500.
Sendler var bara 29 när tyskarna ockuperade Warszawa i början av andra världskriget. Hon riskerade sitt liv för att få tillträde till Warszawagettot efter att det omgetts med stängsel i november 1940. Hon lyckades få tillstånd att inspektera sanitära förhållanden. Hon använde sin tillgång för att hjälpa till att smuggla ut människor ur gettot. När Zegota grundades efter den ”stora deportationen” sommaren 1942 blev Sendler en ledande aktivist som arbetade med att smuggla ut överlevande och ordna gömställen åt dem.
I september 1943 utnämndes Sendler till chef för barnavdelningen och hjälpte till att placera barn som blivit övergivna efter den slutgiltiga förstörelsen av gettot i barnhem och religiösa institutioner i och omkring städerna Warszawa och Lublin. Hon arresterades, torterades och dömdes till döden i Pawiak-fängelset i oktober 1943. Hon släpptes i februari 1944 efter att det polska underjordiska motståndsrörelsen mutade tjänstemän. Efter hennes frisläppande fortsatte Sendler att arbeta för motståndsrörelsen efter att hon gömt sig en kort period. När hon ombads att förklara sina handlingar svarade hon: ”Min far lärde mig att när någon drunknar frågar du inte om de kan simma, du hoppar bara i och hjälper”. Hon förärades Rättfärdig bland folken-utmärkelsen 1965. Hon dog i Warszawa 2008, 98 år gammal.
