Antisemitism fanns i viss omfattning i alla länder i Europa. Nazisternas version av antisemitism kombinerade emellertid tre grundläggande sorters antijudiska rättesnören: traditionell kristen antisemitism; ekonomisk och nationell opposition mot judisk emancipation och social integration; och en rasistiskt inriktad antisemitism grundad på uppfattningar om ”blod”. Fortlevandet av dessa övertygelser förklarar delvis införandet av antijudiska lagar i Ungern före den tyska invasionen 1944, den antisemitiska politiken från polska regeringar före kriget och västeuropeiska regeringars villighet att identifiera och koncentrera judar så att de kunde deporteras.
Kristen undervisning hade i århundraden skildrat judarna som ”Kristus-mördare” som vägrade att höra ”sanningen” i evangeliet. Judar utestängdes från offentliga ämbeten, angreps handgripligen, och dödades. Pogromer var vanliga, särskilt vid påsken, när berättelsen om korsfästelsen (och en återgång till att dricka alkohol efter att ha avstått under fastan) ofta blev gnistan för upplopp. Protestantismen förde hatet mot judar vidare under reformationen: Martin Luther rasade mot judarna och deras ”blindhet och ursinniga hjärta”.
Att påsk och pesach ofta sammanföll gjorde judar lätt identifierbara: under århundradena uppstod blodsförtal, påståenden att judar bortförde kristna barn och använde deras blod när de bakade matza.
Upploppen i York 1190 var typiska för våldet mot judar under korstågstiden. År 1290 utvisade Edward I alla judar från England: de skulle inte återvända förrän på 1600-talet. Många andra länder följde efter under de närmaste århundradena. Kristen antisemitism var utbredd i de städer och byar i Östeuropa som invaderades av nazisterna 1939–41, särskilt i det ryska imperiet på 1800-talet.
På upplysningstiden uppstod en ny form av anti-judiskt hat. Judar i Europa under medeltiden tvingades leva i vissa områden, så kallade getton. När religiös tro började ersättas med tro på universell mänsklighet och rättigheter släpptes många judiska samhällen ut ur gettona och man började verka och leva bland den icke-judiska befolkningen. Den judiska litterära kulturen, i kombination med hur judar hade tvingats hålla sig till vissa yrken, till exempel penningutlåning, gjorde judarna väl förberedda för att frodas under den moderna tiden, och det väckte förbittring. Kombinerat med judarnas fortsatta ovilja att helt assimileras betraktades deras framgång och deras transnationella identitet med misstro under nationalismens tidevarv. När judar fick politiskt inflytande och rösträtt i många västeuropeiska nationer ledde detta till rädsla och hat.
Båda de tidigare strömningarna av judehat kombinerades på 1800-talet med utbredda uppfattningar om biologiska ”rasers” särart och tro på socialdarwinismen – att endast starka och rena nationer skulle överleva, och att sterilisering och till och med mord på de ”odugliga” var en väg dit. Modern antisemitism betraktade judar som utländska med mycket tvivelaktig lojalitet till sina nationalstater.
Borgmästaren i Wien före första världskriget, Karl Lueger, var en särskilt enveten förespråkare av denna sorts antisemitism och påverkade nästan säkerligen den yngre Adolf Hitler under dennes tid i Wien.
Nazistisk antisemitism som den beskrivs av Hitler i Mein Kampf och propagandan från Tredje riket utgick från alla dessa beståndsdelar. Förintelsen utfördes av individer från hela Europa, påverkade av vissa eller alla dessa övertygelser.
