Den judiska befolkningen i Bulgarien 1945 var nästan exakt lika stor som den var 1939: cirka 50 000 människor, eller 0,8 % av den totala befolkningen i Bulgarien. Detta uppnåddes genom protester och åtgärder av en bred koalition av kyrkliga ledare och parlamentariker, såväl som vanliga medborgare, när deportationer till sist beordrades 1943. Kostnaden för att rädda judarna i det ”gamla” Bulgarien blev dock att acceptera att mer än 11 000 judar från Makedoniens och Trakien deporterades.
Bulgarien var neutralt tills de gick med i axelmakternas koalition i mars 1941, i utbyte mot att få ta över Makedonien och Trakien. Bulgarien hade redan antagit Tysklands antisemitiska lagar, inklusive bärandet av den gula stjärnan, genom sin lag för nationens försvar, gällande från januari 1941. Systematiska undantag för veteraner, konvertiter till kristendomen och de i blandade äktenskap, mildrade dock lagens effekter. Ett kommissariat för judiska frågor skapades i juni 1942 under den antisemitiska nationalisten Alexander Belev, avsedd att genomdriva befintliga lagar och upprätta getton.
I januari 1943 kom Theodor Dannecker, ett sändebud från Adolf Eichmann, från Berlin. Dannecker och Belev kom överens om att 20 000 judar skulle deporteras från Bulgarien. I mars 1943 deporterades 11 343 människor till Auschwitz och Treblinka från Makedonien och Thrakien, medan arresteringar av judar och indrivningar i getton ägde rum i ”gamla Bulgarien” (dess gränser före 1941). Vid denna tidpunkt hade emellertid det politiska och militära läget vänt och var tydligt ogynnsamt för Tyskland. Parlamentariker som bevittnade gripandena i regionerna protesterade och undertecknade ett öppet brev till kung Boris III i Bulgarien och bad honom stoppa de ”exceptionella och grymma åtgärder [...] som kan utsätta regeringen och hela nationen för anklagelser om massmord”. Stefan, den ortodoxa metropoliten i Sofia, varnade kung Boris III att ”Gud ser dina handlingar från himlen”. Kung Boris III:s beslut – att evakuera Sofias judar till landsbygden – sågs som orätt och protesterades av vanliga medborgare. Många evakuerade judar gömdes också på landsbygden och i augusti 1943 skrev den tyska ambassadören i Sofia till Berlin att deportationer bara skulle återupptas om den politiska och militära situationen förbättrades.
