När östfronten kollapsade på sommaren 1944 började nazisterna flytta fångar i lägren som låg i Polen västerut, mot eller in i Tyska riket. När hösten blev till vinter evakuerades tusentals svältande fångar västerut, mestadels till fots (ibland i vagnar utan tak) och endast klädda i sina tunna lägeruniformer. Tyska trupper hade order att skjuta alla fångar som inte kunde hålla takten eller som steg åt sidan. Dessutom dog tusentals fångar på grund av svält, utmattning eller för att de inte skyddades från vädret: temperaturerna under vintern sjönk till under -17 Celsius (0 Fahrenheit). Dessa evakueringar har blivit kända som dödsmarscherna.
Evakueringarna gjordes av tre skäl: för att förhindra att Röda armén befriade vittnen till nazistiska brott (vilket redan hänt vid Majdanek i juli 1944); för att bevara fångarnas potentiella värde som arbetskraft; och i tron att judiska fångar kunde användas som gisslan eller förhandlingsverktyg i förhandlingar med de allierade.
Ögonvittnesskildringar av dödsmarscherna är bland de mest förskräckande under Förintelsen. Överlevare minns en omänsklig takt och oavbruten brutalitet. Rutten för en av de sista dödsmarscherna från Auschwitz, i januari 1945, kan spåras genom att följa massgravarna som hittades av polska bybor och stadsbor längs vägen.
