I takt med att Nazitysklands förföljelse och förtryck av judar i Tyskland och det nazistockuperade Europa intensifierades under de första åren av andra världskriget kom rapporter om inspärrningen av judar i getton och sedan deras deportering till koncentrationsläger till både allierade regeringar och medier av internationella judiska organisationer och av exilregeringar i de ockuperade länderna. Även om dessa rapporter inte alltid var helt korrekta var den övergripande bilden av omfattande förföljelse tydlig.
Så tidigt som den 7 december 1939 gav New York Times framträdande plats till en artikel om en offentlig protest från den judiska världskongressens verkställande kommitté med anledning att polska judar hade tvingats till ett ”reservat” i Lublin-distriktet i Polen där de utsattes för svält och omänsklig behandling.
Två år senare, den 30 juni 1942, innehöll samma tidning en artikel med rubriken ”1 000 000 judar har dödats av nazister”, där Judiska världskongressen rapporterade uppgifter de fått från den polska regeringen i London att nazisterna hade inrättat ett ”stort slakteri för judar” i Östeuropa.
Liknande artiklar dök upp i brittisk press: i juni 1942 publicerade Daily Telegraph en artikel som beskriver den europeiska judens öde som ”den största massakern i världens historia”, även om den gjorde det på sidan fem i en tidning med sex sidor.
I augusti 1942 fick det amerikanska utrikesdepartementet och det brittiska utrikesdepartementet veta genom ett telegram från Gerhart M. Riegner, Geneve-företrädaren för Judiska världskongressen, om den tyska regeringens plan att ”alla judar i länder ockuperade eller kontrollerade” av Tyskland ”bör efter deportering och koncentrering” i öster ”utrotas för att en gång för alla lösa den judiska frågan i Europa”.
