Frågan om i vilken grad det tyska samhället stödde den nazistiska raspolitiken har varit föremål för intensiv debatt. Man måste skilja på perioden då Nazistpartiets klättrade mot makten (1924–1933), perioden före kriget (1933–39) och åren under andra världskriget. Innan nazisterna kom till makten kanske tyskarna inte helt förstod antisemitismens centrala plats i nazistisk ideologi, eftersom den nedtonades när de försökte bli valda. Under tredje rikets första fas, före kriget radikaliserades raspolitiken både av vanliga medborgares handlingar och av regimen. Under andra världskriget verkar det tydligt att det i breda kretsar var välkänt vad som hände med judarna i Tyskland och i andra länder. Omfattningen av motståndet mot regimen och vilka former det tog (och hur hårt det straffades) ändrades också under de tre perioderna.
Fram till 1933 (då nazisterna ”klättrade mot makten”) innehöll nazisternas propaganda våldsamt antisemitiskt bildspråk, men man nedtonade antisemitismen i de politikområden där man ansåg att det var kontraproduktivt. Forskning tyder på att tyskar blev antisemitiska eftersom de blev nazister snarare än att antisemitism var ett huvudskäl till att folk började rösta på NSDAP. Under förkrigstiden 1933–1939 handlade emellertid det tyska civila samhället på egen hand. Man uteslöt och segregerade judar på sätt som gick längre än regimens politik och man kunde dra ekonomiska fördelar när judar uteslöts från näringslivet. Gestapos arkiv tyder på att de flesta arresteringar för brott mot raslagarna började med uppgifter som Gestapo fått från informanter, även om det är omöjligt att veta i vilken mån dessa informanter agerade på grund av personligt agg mot någon eller utifrån ideologisk övertygelse.
Under andra världskriget var kunskapen om vad som hände med judarna i Tyskland och ”i öst” utbredd, eftersom brev från soldater i det ockuperade Polen och Sovjetunionen innehöll målande beskrivningar och fotografier av krigsförbrytelser. Allierade propagandasändningar gav också upplysningar om vad som hände, liksom motståndsgrupper som Vita rosen i München. Gradvis hårdare åtgärder mot inhemsk opposition gick hand i hand med hårdare straff för att ha inkvarterat eller hjälpt judar.
När det gäller att motsätta sig raspolitik och krigsförbrytelser är den viktigaste aspekten de direkta förövarna. Det finns många exempel på att soldater och poliser ”ursäktas” från mordoperationer om de indikerar ovilja att delta. Inget exempel har hittats på att en förövare straffats för att ha vägrat döda.
