När nazisterna tvingade in judar i getton bildade de råd som bestod av framstående medlemmar i samhället som organiserade grundläggande sociala tjänster för gettonas invånare, var kontaktpersoner för de tyska myndigheterna och såg till att nazistiska order och förordningar genomfördes.
Med tiden krävde nazisterna att cheferna för dessa råd, kallade Judenräte på tyska (singular, Judenrat) skulle sammanställa listor över judar som skulle deporteras. De Judenrat-ledare som vägrade avskedades eller dödades och ersattes av individer som gjorde som tyskarnas sa.
Adam Czerniakow, som ledde Warszawagettots Judenrat, begick självmord den 22 juli 1942, hellre än att hjälpa till med hopsamlingen av judar. Andra Judenrat-ledare samarbetade med tyskarna i hopp om att på så sätt kunna rädda åtminstone några av judarna i sina getton: i september 1942 bad Mordechai Chaim Rumkowski ledare i Łódźgettot invånarna i gettot att stödja honom när man deporterade barn och gamla människor och bad dem att låta honom ”skära av lemmarna för att rädda kroppen”.
I många fall arbetade medlemmar i Judenräte med och hjälpte de judiska underjordiska grupperna i sina getton.
I nazisternas koncentrationsläger gavs utvalda fångar som kallades kapo en ledarroll. De anklagades ofta för att vara brutala, vilket det finns många exempel på i vittnesmål och memoarer efter kriget. Efter kriget ställdes vissa medlemmar av Judenräte och kapoer inför rätta i Polen och på andra håll. De ställdes även inför rätta i hedersdomstolar i läger för fördrivna personer i Tyskland, Österrike och Italien. Många kapoer åtalades också och ställdes inför rätta i Israel.
