Albanien var unikt bland Europas länder i och med att det hade en större judisk befolkning 1945 än 1938. Det berodde på en tradition av tolerans och gästfrihet som heter besa, vilket betyder ”att hålla löftet”, vilket placerade besökare under lokalsamhällets skydd.
År 1938 fanns det cirka 200 judar i Albanien, en liten andel av en total befolkning på endast 800 000 albaner, varav majoriteten var muslimer. Antalet judar ökade dramatiskt till omkring 1 800 när judiska flyktingar från Tyskland, Österrike, Serbien, Grekland och Jugoslavien anlände, på väg till Amerika, Turkiet och Palestinamandatet.
År 1939 invaderades Albanien av Italien. Italien försökte införa raslagar men krävde inte att judar skulle ha identitetsmärken, och det var inte heller förbjudet för judar att fira judiska helgdagar. 1941 införlivades Kosovo i Storalbanien och tyskarna krävde att italienarna överlämnade de cirka 500 judarna i regionen. Faktum är att endast cirka sextio judar mördades tillsammans med en grupp andra fångar som identifierats som ”oönskade utlänningar”. Judiska flyktingar placerades i de så kallade ”koncentrationsområdena” nära Kavale och cirka 100 judiska hushåll från Pristina fördes till Berat. Till slut deporterades cirka 400 judar, mestadels flyktingar, till Bergen-Belsen, där cirka 177 av de deporterade omkom.
I september 1943, efter Mussolinis fall, blev Albanien en tysk besittning. Tyskarna krävde listor över judar, men de albanska myndigheterna vägrade att utföra orderna. När tyskarna försökte arrestera judarna i Vlora hejdade partisaner operationen genom att visa sin kontroll över de omgivande bygderna. På andra håll blev de tyska ansträngningarna att hitta judar att deportera hämmad av albanernas vägran att samarbeta. En av räddarna, Lime Balla, beskrev för Yad Vashem, Israels myndighet till minne av Förintelsen, hur albanerna gömde sina judiska skyddslingar men lät dem röra sig öppet i samhället:
Vi var fattiga – vi hade inte ens ett matbord – men vi lät dem aldrig betala för maten eller boendet. Jag gick in i skogen för att hugga ved och hämta vatten. Vi odlade grönsaker i vår trädgård så vi hade alla gott om mat. Judarna levde skyddade i vår by i femton månader. Vi klädde dem alla som bönder, som oss själva. Även den lokala polisen visste att byborna skyddade judar.
