Evian-konferensen i juli 1938 lyckades inte uppnå några nämnvärda resultat eftersom länderna inte var villiga att utmana det inhemska motståndet mot flyktingmottagning eller riskera andra utrikespolitiska återverkningar genom att höja sina invandringskvoter. Det enda landet som gjorde något – Dominikanska republiken – var för litet för att ta in mer än en bråkdel av de tusental som nu desperat försökte lämna Tyskland och Österrike.
Konferensen hölls i mars 1938 på initiativ av USA:s president Franklin Roosevelt och möttes av jubel bland USA:s judar. När förberedelserna för konferensen fortsatte blev det dock klart att Storbritannien, Frankrike och USA inte ville få mer invandring och att USA – där isolationistiska och chauvinistiska stämningar dominerade – hoppades att Latinamerikas länder skulle höja sina invandringskvoter men inte själva ville ta in fler. Storbritannien sa att de bara skulle delta i konferensen om Palestinamandatet inte diskuterades och Frankrike krävde att diskussionerna skulle hållas bakom lyckta dörrar. I USA visade en opinionsundersökning som publicerades i tidningen Fortune i juli 1938 att nästan 68 % av de tillfrågade trodde att ”i det nuvarande läget bör vi försöka hålla borta [flyktingar]”. Färre än 5 % av amerikanerna stödde en höjning av invandringskvoterna.
Vid själva konferensen samlades trettiotvå länder och enades om att inte göra någonting. När Storbritannien, Frankrike och USA inte själva ville vidta några åtgärder vägrade andra länder att göra mer. Den australiensiska delegaten kom med det infama uttalandet att ”eftersom vi inte har något verkligt rasproblem är vi ovilliga att importera ett sådant genom att uppmuntra till något system för storskalig utländsk migration”. Golda Meir deltog i konferensen som representant för Yishuv, det judiska samfundet i Palestinamandatet, men fick inte ens hålla tal för delegaterna.
